Kromfohrländer eller kromis, som den kallas av rasklubben, är en av sällskapshundarna. Den är trevlig, pigg och glad men samtidigt är detta en av de mer reserverade sällskapshundarna.
Ursprung
Kromisen har funnits sedan strax efter andra världskriget då en så kallad griffon parades med en strävhårig foxterrier. I detta fall var griffonen en upphittad hund som därmed saknade stamtavla. För den som inte vet vad griffon är ska nämnas att det inte är en särskild ras – även om det finns raser med ordet griffon i sina namn – utan det beskriver hundar med ett strävt hårlag. Grunden för rasen lades i Tyskland och dess namn, kromfohrländer, har den fått från de kullar som ligger nära staden Siegen och som heter just Krom Fohr.
Utseende
Som kromfohrländerns ursprung indikerar så är den en strävhårig hund. Dess färg är vit med bruna eller röda fläckar och den kan lätt se lite raggig ut. Pälsen på kromisen är ganska tunn och den har ingen underull att tala om så under det svenska vinterhalvåret kan täcke vara en nödvändighet när det är kyligt utomhus. För övrigt är dess storlek liten och behändig, även om den inte tillhör de minsta sällskapshundarna, där vikten ligger någonstans runt 10 – 15 kg.
Egenskaper
Som kamrat är en kromis perfekt. Den är trevlig liksom lätt att ha att göra med och den binder ofta starka band till sin ägare. Många tränar sina kromfohrländare i olika hundsporter såsom agility, lydnad, rallylydnad, freestyle med mera men detta är inget måste då en kromis också kan koppla av. En kromfohrländer kan också göra husse och matte sällskap under promenader liksom fjällturer, joggingturer och cykelturer. Däremot är kromfohrländern ganska reserverad och kan behöva lite tid på sig innan den accepterar nya människor.
Digital hyperkeratos – DH
I det stora hela är kromfohrländer en mycket frisk och hälsosam ras men en ärftlig sjukdom är lite extra utbredd och det är digital hyperkeratos. Denna sjukdom innebär att hundarna får förhårdnader på deras trampdynor och dessutom kan de även få självsprickor. Detta kan vara en smärtsam sjukdom men tack vare genetiska tester går det att avgöra om föräldradjuren bär på gener som kan ge uppkomst till DH. Gentestet gällande DH har funnits tillgängligt sedan 2014 så arbetet med avla bort DH är ganska nytt.
